Regimerna i västvärlden tvingar sina medborgare att minnas förintelsen av Europas judar i gaskamrar som inte längre finns kvar att beskåda. Samtidigt sopar man andra förintelser under mattan. Kritik av denna myt bestraffas i flera europeiska länder med fängelse. Vägran att delta i statligt regisserade ”förintelseceremonier”, eller till och med bristande entusiasm, resulterar i utfrysning och stigma. Idag den 13 februari infaller årsdagen för en annan och verklig väldokumenterad förintelse, nämligen förintelsen av den tyska staden Dresden. Författaren Lars Adelskogh berättar om de allierades fruktansvärda brott under andra världskriget, en obekväm sanning för de politiskt korrekta.

Den romerske historikern Titus Livius (död år 17 vt) omtalar i femte boken av sitt väldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefär 400 år före hans egen tid länge belägrades av galler. Hungersnöd rådde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus förklarade sig dock villig att häva belägringen och avtåga med sin här mot en lösen av tusen marker i guld. Romarna såg sig nödsakade att gå in på kravet och avlämnade den begärda guldskatten. När Brennus anmärkte på att romarna inte givit honom tillräckligt, anklagade romarna gallerna för att använda falska vikter vid vägningen av guldet. Hur gallerna bemötte anklagelsen skildrar Livius på följande sätt: “Den övermodige gallern kastade sitt svärd på vågen och yttrade de för romarna outhärdliga orden: ‘Vae victis!’, ‘Ve de besegrade!’” Som straff för att de klagat fick romarna alltså bara betala ännu mera. Vae victis! är ett målande uttryck för den hemska sanningen att ett besegrat folk är helt och hållet utlämnat åt segrarens godtycke.

Föreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra världskriget och strax därefter behandlade det besegrade tyska folket.

När det kejserliga Ryssland knäcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Världsordningens nätverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, årg 2, nr 6), följde många år av inbördeskrig och kaos i jätteriket. Polen, som varit försvunnet från kartan sedan 1795, återuppstod i Versailles 1919. Det nyfödda Polen såg sin chans med ett försvagat Ryssland och nappade åt sig ansenliga landområden i öster. Dessa länder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.

I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rövat mer än 20 år tidigare. Som kompensation lät emellertid Sovjetunionen Polen röva ungefär lika mycket land väster om sin gräns mot Tyskland. Det blev ett landområde av ungefär 300 kilometers bredd, och den nya gränsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Därigenom gick en femtedel av Tysklands territorium förlorat. Detta var urtyskt land, som Polen på intet sätt kunde göra anspråk på, och det omfattade mer än 100 000 kvadratkilometer, dvs mer än motsvarande hela Svealand plus Västergötland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen självt ett annat urtyskt land, nämligen Östpreussen.

För att förpolska respektive förryska dessa väldiga tyska områden måste den tyska befolkningen på 16 miljoner människor förintas eller fördrivas. Detta skedde också med början i oktober 1944 med en oerhörd brutalitet. Drygt två miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och åldringar, mördades i pogromer och i koncentrationsläger eller omkom av köld och umbäranden under fördrivningen västerut. Liknande massmord och -fördrivningar förövades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslösa terrorbombningen av tyska städer krävde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget lät amerikaner och fransmän avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfångar dö av svält och sjukdomar i överbefolkade, taggtrådsomgärdade läger. Sammanlagt drygt fyra miljoner civila samt avväpnade soldater föll alltså offer för denna planerade massdöd.

POLEN OCH ANDRA FÖRDRIVNINGSOMRÅDEN

År 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger på sju års intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fördrivningsområdena. Sack hade genomsökt berg av dokument och intervjuat talrika ögonvittnen.

Sack skriver: “I detta mäktiga område [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrån [den organisation som svarade för förföljelsen av “nazisterna”] 1255 läger för tyskar, och i så gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fångarna. Detta kunde inte hemlighållas. Många människor tog tåget till Berlin och lämnade uppgifter om detta på de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det någon där som läste dem, ty torsdagen den 16 augusti begärde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: “Enorma mängder av tyskar är spårlöst försvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jättelika dimensioner utspelas bakom järnridån.” En annan underhusledamot sade: “Var det DETTA som våra soldater dog för?” och i Congressional Record för den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: “Efter de nazistiska koncentrationslägrens fasa borde man ha kunnat vänta sig att något sådant aldrig mer skulle hända. Men tyvärr…” Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskärande av blodådror, sönderslagning av skallar mot taket i Byråns koncentrationsläger (Sack, anf. arb., s. 111).

Byrån, som drev de 1255 koncentrationslägren, leddes av Jacob Berman. Bland hans med­arbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack 182-183).

John Sack, som själv är av judisk börd, framhåller att Byrån dominerades av judar: “Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrån i Kattowitz förpolskade sina namn (…) Pinek Maka, statssäkerhetssekreterare för Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedömning var minst 75 procent, Moshe Makas ‘kanske’ 70 eller 75 procent. År 1990 sade Polens vice justitieminister Józef Musial: “Jag talar nog inte gärna om det, men de flesta av Byråns officerare i hela Polen var judar.” (…) Bland de judiska lägerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz i ett oidentifierat läger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men någon annan icke-judisk koncentrations­lägerchef har jag aldrig hört talas om.” (Sack, s. 183)

Läs mer

Denna blogg står inte bakom författarens andra tankar och ideér, men tror att ovan givna information ger en balans till massmedias vinklade uppgifter.